torsdagstankar
Jag överdriver mina vinklar i ett försök att tycka om dem. Min näsa pekar uppåt i hundratjugo grader, sträcker på sig osymmetriskt, charmigt utmärkande eller en defekt i en värld som eftersträvar symmetri. Min näsa känner vittring, om sött, om starkt, av nyblommade hyacinter, av en avloppsgrund som stinker, ruttet ägg. Spegelglas i 180 grader, varje vinkel är synlig där.
Jag vinklar in och ut på mig själv för att komma framåt. Alla obesvarade frågor om vem man är och vem man vill vara. Eller inte jämnt. Vissa stunder är allt tydligt och jag vet vem jag är, vem jag vill vara. Men andra känns det som jag tappat det helt, tappat mig helt. Spegeln gick i tusen bitar. Kan vara så att jag funderar för mycket och är för rädd för att göra fel. Det går alltid att ändra sig säger alla. Och inte är det radikala saker jag pratar om, förmodligen inte livsavgörande heller utan kanske bara livspåverkande. Det här med att skaffa jobb, påbörja sin yrkeskarriär som jag skriver i alla ansökningar, välja riktning, betala alla räkningar med icke lånade pengar, att bli vuxen antar jag. Det är bara det att jag är radikal i mina känslor inför det, tänker att när jag väl är inne i kugghjulet är det för sent för att backa, då finns ingen återvändo till det som var konstant kravlöst kul. Men så vet jag att det nog ändå bara finns en vinkel, en riktning, som är uppåt framåt. Kasta sig ut och inte veta och kanske blir det ett magplask, men det är då osv.