små plastglas med chardonnay
De bygger en byggnad utanför mitt fönster, i parken bredvid lägenhetshuset jag bor i. Vadå en byggnad, kanske du undrar? Det kan ju vara ett lägenhetshus, en villa, en lekstuga eller något annat, vad som helst. Ja, precis, det är det jag undrar också. Eller med viss uteslutning kan jag av storleken bedöma att det inte är något av de där tre alternativen. Den har också faluröd färg, står halvt i skugga under ett stort lövträd som jag inte kan namnet på och några händiga små gubbar fixar och donar med att färdigställa den till vad den nu ska bli.
De där små gubbarna, är väl egentligen inte så små. Snarare normalstora. Men här uppe från mitt fönster känns allting ganska litet. Litet och ganska tryggt.
En tydlig bakfylla i mitt huvud, men det kunde ha varit värre. Tre, fyra, kanske fem små plastglas med chardonnay, inte så farligt. "Du och dina vänner är mycket i parker va?", frågar en kollega. Jag nickar och hummar. Vi sitter i ringar, med människor vi känner och människor vi inte känner. Jag känner inte alla som jag känner i ringen. Någon har tagit med sig en filt ibland, ibland sätter sig man bara på en plastkasse eller någons jacka. Jag brukade vara en sådan som lät ett parkhäng leda till en bar till en klubb. De andra gångerna stannade jag hemma. Allt eller inget.
Men nu är det sommar varje dag, en maj-månad vi aldrig ska glömma, som precis glidit över i den riktiga sommaren. Det är inte bråttom. Det borde inte vara bråttom. Allting som kommer nu är bara en bonus. Ett datum. Den fjärde juli. Det är ett slut och det är en början, men vad ska hända sen?
/K