listor utan måsten
Jag skriver listor på mobilen, punktar upp och prickar av. Men nu innehåller de inte sådant som jag måste göra, det finns inte längre några måsten. Jag kan sova till klockan två, supa till fem, kolla på serier en hel dag. Ingen bryr sig om vad jag gör, ingen har några förväntningar eller behöver att jag presterar någonting. Jag har en hel vecka kvar som jag skulle kunna spendera med att göra absolut ingenting eller allting som jag aldrig annars tillåter mig att göra.
Jag vaknar på morgonen, traskar runt i mina espadrillos jag köpte förra sommaren inför Lissabon-resan men som nu får agera innetofflor, slår på nyhetsmorgon, kokar te, ägg och äter havregrynsgröt i långsam takt. Utanför fönstret passerar människor som är på väg till jobb, skola, ett bestämt mål. Själv sippar jag på mitt earl grey, ströläser bloggar och kanske sminkar mig länge eller inte alls om jag planerar att stanna inne. Det låter ju himla härligt, vilken dröm kanske många tänker, men jag kan meddela att det inte är så himla härligt längre. Det kliar överallt, på mina armar, på mina ben, t.o.m. på min näsa och jag inser att jag behöver ett syfte, till att gå upp, till att äta, klä på mig, till att gå och lägga mig. Nu låtsas jag bara, ställer klockan på strax efter 7 och bockar av mina listor av saker-att-göra-som-jag-egentligen-inte-måste-göra. Kanske skriver några rader, rensar skräp från något skåp, springer en vända eller målar mina naglar med både underlack, färglack och överlack. Sådant man aldrig har tid för annars ni vet.
Och så tänker jag, är det så här det är, att jag behöver någon sysselsättning som håller mig upptagen om dagarna för att inte börja tvivla på min egen existens och syfte. Lite sorgligt, men det kanske är okej ändå. På ett sätt är det ju också skönt att veta att jag inte valt helt fel riktning i livet. Om en vecka börjar jag mitt nya jobb, mitt första heltidsjobb där jag faktiskt ska jobba med det jag utbildat mig inom. Sjukt ändå. Är jag liksom vuxen nu på riktigt?