Hjärnan och jag
Jag har för mycket tid för att tänka. Alla tankar som jag tänker har jag redan tänkt, vridit ut och in på och bestämt att jag inte ska tänka mer på. Ändå gör jag just det. Tänker, tänker och tänker lite till. Jag är trött på min hjärna och alla slutsatser som den drar. Den är min och den är fri men samtidigt inte. Jag skiljer på mig och den, mitt jag och min hjärna är skilda ting. Jag försöker prata med min hjärna, säga åt den att tänka lite annorlunda.
- Hallå, hör du mig? Varför är du så förbaskat disträ?
Hjärnan: …
- Jag försöker faktiskt säga någonting här!
Hjärnan: Jaha?
- Kan du inte vara lite kreativ emellanåt, bjuda på några överraskning?
Hjärnan: Nja, har nog ingen lust.
And on and on it goes.