SF (inte biografen)
Det var de sista dagarna i december när vi kom fram. Julen räknades väl officiellt vara över, även om vi inte hade firat ens. San Francisco imponerade oss inte till en början. Vi jämförde staden med New York som varit så överväldigande, en overklig kontrast mot allt annat vi varit med om förut, men precis som vi hade hoppats att det skulle vara. I New York var alla människor supertrevliga. Vi var bara några turister bland tusentals andra men ändå fanns det alltid någon som tog sig tiden att fråga om vi behövde hjälp med vägen, berätta för oss vilka restauranger vi skulle gå till eller vad vi skulle strunta i att göra. Ingen av oss visste egentligen någonting, vi hade en helt onyanserad bild som var en sammansatt konstruktion skapad av Sex and the City-boxen, canvas-tavlor från IKEA på blurriga strålkastare och neonskyltar på Times Square, Starbucks-besök i Europeiska storstäder och halvgoda Skittles-godisar i alla regnbågsfärger.
I San Fracisco däremot fanns verkligheten, även om den såklart var helt annorlunda än den verklighet vi var vana vid. I den här verkligheten fanns gråväder, betong, slitna fasader, homeless people med kundvagnar i varje hörn som vi fick rådet att undvika med blicken, skumma kvarter precis bredvid de finaste kvarteren och ett litet, dåligt isolerat rum med tre sängar på ett hostel mitt i stan. När vi checkade in hade vi ingen aning om att det ansågs konstigt att ha bokat tre veckor direkt. Eric, som vi sedan började kalla Sweetie av någon anledning, sa till oss "Oh, so you are the Swedes who have booked three weeks?!". "Ehm, yes", svarade vi förvirrat. Han insåg nog att vi inte kände till hostel-kutymen och förklarade något roat att de flesta brukade stanna två, tre dagar och sedan åka vidare. Till Santa Barbara, LA, San Diego. "Highway One, you know". Eric, eller Sweetie, berättade sedan om hostelet som utifrån ett manus. Med inlevelse och entusiasm deklarerade han att det här var "The best party hostel in the US", "free beer and spirits every night". Jag var fortfarande en oskyldig och rätt töntig hästtjej som knapp blivit full en gång ens, så min reaktion var inte att jubla högt, som jag antar att de flesta artonåringar skulle ha gjort.
Vår första skeptiska inställning byttes snabbt ut mot det motvända. San Fracisco övertygade oss mer för varje dag som gick att det var en stad av betydelse, av väldigt stor betydelse faktiskt. Vi promenerade överallt, gick timme efter timme fram och tillbaka längs havet och upp och ner i alla backar. Sög i oss alla intryck, av den städigt lysande solen som lurade oss att det var varmare än det var, lukten av tillagad krabba, blaskig budweiser som fick oss att snubbla i spiraltrappan upp till vårt rum, de pastelfärgade radhusen, smaken av fumliga kyssar från en efterhängsen spanjor, bounty-barsen som vi åt istället för middag. Vi rörde oss bland hurtiga joggare, kostymklädda business men, skejtande tonåringar, turister som oss själva, barnfamiljer och så vidare. En blandning som inte sticker ut särskilt mycket alls, men för oss blev allting med San Francisco något särskilt.